Klimatkatastrof och konflikter om kritiska råvaror

Partiell reproduktion av en föreläsning av Martin Auer (Scientists for Future Austria) vid fredssamtalen i Linz den 27 januari 2023

Efter Rysslands attack mot Ukraina i februari 2022 hördes och lästes ofta fraser som: "Förnybar energi säkerställer fred". Ett typiskt argument är detta: ”Olje och gas ger inte bara bränsle till klimatförändringen, de ger också upphov till militära konflikter runt om i världen. Den som vill skapa fred måste därför eliminera beroendet av fossila råvaror – genom att investera i rena energikällor som sol och vind.”1

Tyvärr bortser man från det faktum att stora mängder "kritiska metaller" som koppar, litium, kobolt, nickel och sällsynta jordartsmetaller behövs för att generera el från förnybara energikällor och för att lagra denna el. Och dessa är mycket ojämnt fördelade i jordskorpan. Tre fjärdedelar av brytningen av litium, kobolt och sällsynta jordartsmetaller sker i Kina, Demokratiska republiken Kongo och i litiumtriangeln Chile-Argentina-Bolivia.

I ett dokument från 2020 konstaterade EU-kommissionen: "Tillgång till råvaror är en strategisk säkerhetsfråga för Europa för att uppnå Green Deal. … Europas övergång till koldioxidneutralitet skulle kunna ersätta dagens beroende av fossila bränslen med beroende av råvaror, av vilka vi köper många utomlands och för vilka den globala konkurrensen blir allt hårdare.”2

I juli 2021 slöt EU ett strategiskt avtal med Ukraina om utvinning och bearbetning av kritiska råvaror och produktion av batterier3. Ukraina har reserver av litium, kobolt, beryllium och sällsynta jordartsmetaller värda 6.700 XNUMX miljarder euro. Litiumfyndigheten uppskattas vara en av de största i världen.

Figur 1: Litiumfyndigheter i Ukraina. 
Källa: https://www.icog.es/TyT/index.php/2022/11/white-gold-of-ukraine-lithium-mineralisation/

Sedan, i februari 2022, invaderade Ryssland Ukraina. Merparten av fyndigheterna finns i de nu ryskockuperade områdena i öster, särskilt i Donetsk. Enligt statsvetaren Olivia Lazard är ett av Putins mål att stänga av EU:s tillgång till dessa reservat. Ryssland har själva stora reserver av kritiska råvaror och strävar efter att åter bli en kraftfull aktör på världsmarknaden. Wagnergruppen, som kämpar i Ukraina, finns för övrigt även i mineralrika länder i Afrika, som Moçambique, Centralafrikanska republiken, Madagaskar och Mali.4

En annan kritisk råvara är nickel. I december 2022 biföll Världshandelsorganisationen (WTO) en EU-process mot Indonesien. Indonesien antog en lag 2020 som förbjuder export av nickel och kräver att nickelmalm ska förädlas i Indonesien. EU hade stämt detta. Vad Indonesien motsätter sig är det klassiska koloniala mönstret: råvaror utvinns i den globala södern, men värdeskapandet sker i det globala norr. Företagens vinster, skatter, jobb flyttar norrut. "Vi vill bli ett utvecklat land, vi vill skapa jobb", sa den indonesiske presidenten. Men EU vill behålla koloniala mönster.5

Den näst största litiumproducenten är för närvarande Chile (efter Australien). I Atacamaöknen, en av de torraste på jorden, pumpas litiumkarbonat upp från marken som saltlake. Saltlaken får avdunsta i stora bassänger. Enligt den chilenska regeringens gruvkommission togs fyra gånger så mycket vatten från Atacama mellan 2000 och 2015 som det naturligt kom in i området i form av regn eller smältvatten. Vatten blir allt knappare för urbefolkningens jordbruk i oaserna. Ursprungsbefolkningen rådfrågades inte heller om litiumprojekten. Detta strider mot FN:s konvention om ursprungsfolk.6

De största litiumreserverna ligger under Salar de Uyunis saltslätter i Bolivia. Men hittills har de knappast bryts. Den socialistiska regeringen Evo Morales har förklarat litium som en strategisk råvara med det långsiktiga målet att göra Bolivia till en av världens ledande tillverkare av batterier, d.v.s. behålla mervärdet i landet. Det var till en början en konflikt med lokala styrkor i provinsen Potosí, där fyndigheterna finns. De ville dra nytta av licensavgifter så snart som möjligt och höll inte heller med om valet av strategisk partner för utveckling. Det tyska företaget borde ACI-system som även förser Tesla med batterier och som åtagit sig att bygga en fabrik för batterier för den sydamerikanska marknaden samt att utbilda och kvalificera bolivianska anställda. Å ena sidan bör detta medföra en tekniköverföring för Bolivia, å andra sidan ska samriskföretaget givetvis också ge Tyskland tillgång till det eftertraktade litiumet.

Konflikten mellan Potosí och centralregeringen genomfördes med demonstrationer, hungerstrejker och blodiga polisinsatser. Morales stoppade så småningom kontraktet med ACI.7 I presidentvalet som följde kort därefter, där Morales ställde upp för fjärde gången, hävdade Organisationen av amerikanska stater, som skulle övervaka valet, ha hittat väljarfusk. Anklagelsen motbevisades senare. Högerkrafter använde det påstådda valfusket som förevändning för en kupp.8 Organisationen av amerikanska stater finansieras till 60 procent av USA. Så Morales anklagade USA för att ligga bakom kuppen. Trump-administrationen välkomnade officiellt kuppen.

Elon Musk twittrade en tid senare: "Vi gör en kupp mot vem vi vill, svälj den!"9 Kuppregeringen annullerade permanent kontraktet med ACI, vilket banade väg för försäljningen av bolivianskt litium till transnationella företag. Undersökningsplattform Declassified rapporterade hektisk aktivitet av den brittiska ambassaden efter kuppen för att inleda förhandlingar om litium.10

Motståndet mot kuppen var dock tillräckligt starkt för att tvinga fram nyval.
Luis Arce, en Morales partikamrat, vann valet, denna gång med obestridlig marginal, och förhandlingarna med ACI har återupptagits i syfte att uppnå bättre villkor för Bolivia.11

Naturligtvis strävar EU också efter att tillgodose behoven av kritiska mineraler i inlandet och i närområdet. Men det är här litiumbrytning möter fundamentalt motstånd.

I Portugal hotas Barroso, ett landskap som förklarats som "jordbruksarv" av FAO, av förstörelse. Litium ska brytas där i dagbrott.

I Serbien har protester mot planerad litiumbrytning lett till att regeringen återkallat licensen för storbolaget Rio Tinto.

Varför är kapplöpningen om kritiska råvaror så hård?

Enligt en prognos från investmentbanken Goldman Sachs kommer det att finnas 2050 miljarder bilar på planeten år 3, mer än dubbelt så många som idag. Av dessa är 19 procent elfordon och 9 procent drivs med vätgas eller flytande gas.

Figur 2: Bilar 2050 enligt Goldman Sachs
Orange: förbränningsmotorer, blått: elbilar, gult: alternativa bränslen (t.ex. väte)
Källa: https://www.fuelfreedom.org/cars-in-2050/

Internationella energiorganets scenario säger att 33 procent måste vara elbilar. Men det totala antalet 3 miljarder bilar är inte ifrågasatt.12 Ingen frågar, "Hur kan vi klara oss med det vi har?", utan uppskattar istället behovet av dessa kritiska råvaror baserat på beräknad ekonomisk tillväxt, och naturligtvis är trycket att skaffa dessa resurser desto större.

Enligt OECD kommer hela den globala ekonomin att fördubblas till 2050, från 100 biljoner dollar idag till 200 biljoner dollar, mätt i köpkraft.13 Med andra ord, år 2050 borde vi producera och konsumera dubbelt så mycket av allt som vi gör idag. Detta innebär dock att efterfrågan på råvaror också generellt sett fördubblas, något dämpad av förbättrad återvinning.

En studie från University of Valladolid, nyligen publicerad i Journal of the Royal Society of Chemistry, kommer till slutsatsen att om den nuvarande trenden mot e-mobilitet extrapoleras in i framtiden, skulle litiumförbrukningen år 2050 vara 120 procent av vad som är för närvarande kända identifiera reserver. I ett scenario med en hög andel e-bilar 300 procent, i ett scenario med fokus på lätta e-fordon som e-cyklar nästan 100 procent, och bara i ett avväxtscenario skulle vi bara ha utarmat 2050 procent av fyndigheterna till 50. Resultaten för kobolt och nickel är liknande.14  

Figur 3: Källa: Pulido-Sánchez, Daniel; Capellán-Pérez, Iñigo; Castro, Carlos de; Frechoso, Fernando (2022): Material- och energikrav för transportelektrifiering. Inom: Energimiljö. vetenskap 15(12), sid. 4872-4910
https://pubs.rsc.org/en/content/articlelanding/2022/EE/D2EE00802E

En förändring av energibasen kommer därför inte att förändra kapplöpningen om resurser. Det kommer bara att övergå från olja och kol till andra material. Och det här loppet handlar inte bara om att få kontroll över råvarorna, utan också om att dominera marknaden.

Jag skulle vilja hänvisa till ett historiskt exempel: Ekonomihistorikern Adam Tooze skriver om den senare tyske förbundskanslern Gustav Stresemanns mål som riksdagsledamot i första världskriget: Utvidgningen av tysk suveränitet genom att införliva Belgien, den franska kusten till Calais, Marocko och ytterligare områden i landet. Han fann att öst var "nödvändigt" eftersom det kunde ge Tyskland en adekvat plattform för konkurrens med Amerika. Ingen ekonomi utan en garanterad marknad med minst 1 miljoner köpare skulle kunna matcha fördelarna med massproduktion i USA15

Detta är logiken som styrde första och andra världskriget, det här är logiken som styr utvidgningen av EU, detta är logiken som styr Rysslands krig mot Ukraina, det här är logiken som styr konflikten mellan USA och Kina definitivt. Det är inte så att de som producerar bättre och billigare kommer att dominera marknaden, utan snarare vice versa, kan de som dominerar den större marknaden bättre utnyttja massproduktionens ekonomiska fördelar och hävda sig mot konkurrensen.

Den moderna tidens krig handlar inte bara om vem som kan ta resurser från vem, vem som kan utnyttja vems arbetskraft, utan också – och kanske till och med främst – om vem som kan sälja vad till vem. Detta är logiken i en ekonomi baserad på konkurrens och användning av kapital för att skapa mer kapital. Det handlar inte om de onda kapitalisternas girighet, utan om dem struktur sättet att göra affärer: Om du driver ett företag, müssen De tjänar på att investera i innovation så att de inte ligger efter konkurrenterna. Villan och yachten är trevliga biprodukter, men målet är att öka kapitalet för att hålla igång verksamheten. Innovation innebär att du antingen kan producera mer med samma arbete, eller samma sak med mindre arbete. Men eftersom innovation gör din produkt billigare, måste du sälja mer av den för att göra den vinst som krävs för nya innovationer. Staten och fackförbunden stödjer dig i detta, för om du inte kan utöka din försäljning går jobb förlorade. Du får inte fråga dig själv: Behöver världen verkligen min produkt, är den bra för människor? Men du undrar hur jag kan få folk att köpa den? Genom reklam, genom att låta den bli föråldrad eller gå sönder artificiellt snabbt, genom att hålla konsumenterna i mörker om dess verkliga egenskaper, genom att göra dem beroende av det, som i fallet med tobaksindustrin, eller till och med, som i fallet med tankar och liknande, låt skattebetalarna betala för det. Det kapitalistiska sättet att göra affärer ger förstås också bra och användbara produkter, men det är irrelevant för kapitalutnyttjandet om produkten är användbar eller skadlig så länge den kan säljas.

Detta sätt att göra affärer måste nå planetens gränser, och det måste upprepade gånger möta sina grannars gränser. Det här ekonomiska systemet tillåter oss inte att säga: Ja, vi har faktiskt nog av allt nu, vi behöver inte mer. En avväxtekonomi, en ekonomi som inte tenderar mot oändlig tillväxt. måste i princip organiseras annorlunda. Och principen måste vara: Gruppen av konsumenter och producenter – och med producenter menar jag de som utför arbetet – ska demokratiskt bestämma vad, hur, i vilken kvalitet och i vilken kvantitet som produceras. Vilka behov är grundläggande och oumbärliga, vad är bra om man har det och vad är överflödig lyx? Hur kan vi möta de verkliga behoven med minsta möjliga användning av energi, material och tråkigt rutinarbete?

Hur kan detta organiseras? Det verkar inte finnas ett fungerande exempel i världen just nu. Kanske en tankeställare är klimatrådet. I Österrike var det 100 personer utvalda slumpmässigt och representativa för samhället, som med råd från experter tagit fram förslag på hur Österrike kan nå sina klimatmål. Tyvärr har detta råd ingen makt att genomdriva sina förslag. Sådana medborgarråd, som ger råd om både ekonomiska och politiska beslut, skulle kunna finnas på alla nivåer i samhället, på kommunal, statlig, federal och även på europeisk nivå. Och deras rekommendationer skulle då behöva röstas om demokratiskt. Företag bör vara engagerade i det gemensamma bästa istället för aktieägarvärde. Och om privata företag inte kan göra detta måste deras uppgifter tas över av kooperativa, kommunala eller statliga företag. Bara ett sådant sätt att göra affärer kommer inte att stöta på planetens gränser eller grannens gränser. Endast ett sådant ekonomiskt system kan skapa förutsättningar för varaktig fred.

1 https://energiewinde.orsted.de/klimawandel-umwelt/energiewende-friedensprojekt

2 https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:52020DC0474&from=EN

3 https://single-market-economy.ec.europa.eu/news/eu-and-ukraine-kick-start-strategic-partnership-raw-materials-2021-07-13_en

4 Lazard, Olivia (2022): Rysslands mindre kända avsikter i Ukraina. Finns online på https://carnegieeurope.eu/strategiceurope/87319

5 https://www.aspistrategist.org.au/the-global-race-to-secure-critical-minerals-heats-up/

6 https://www.dw.com/de/zunehmender-lithium-abbau-verst%C3%A4rkt-wassermangel-in-chiles-atacama-w%C3%BCste/a-52039450

7 https://amerika21.de/2020/01/236832/bolivien-deutschland-lithium-aci-systems

8 https://www.democracynow.org/2019/11/18/bolivia_cochabamba_massacre_anti_indigenous_violence

9 https://pbs.twimg.com/media/EksIy3aW0AEIsK-?format=jpg&name=small

10 https://declassifieduk.org/revealed-the-uk-supported-the-coup-in-bolivia-to-gain-access-to-its-white-gold/

11 https://dailycollegian.com/2020/09/bolivias-new-government-and-the-lithium-coup/
https://www.trtworld.com/magazine/was-bolivia-s-coup-over-lithium-32033
https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/nov/13/morales-bolivia-military-coup
12 https://www.fuelfreedom.org/cars-in-2050/

13 https://data.oecd.org/gdp/real-gdp-long-term-forecast.htm

14 Pulido-Sánchez, Daniel; Capellán-Pérez, Iñigo; Castro, Carlos de; Frechoso, Fernando (2022): Material- och energikrav för transportelektrifiering. Inom: Energimiljö. vetenskap 15(12), sid. 4872-4910. DOI: 10.1039/D2EE00802E

15 Tooze, Adam (2006): Economics of Destruction, München