Ny publikation: Verena Winiwarter - Vägen till ett klimatvänligt samhälle

av Martin Auer

I denna korta, lättlästa uppsats presenterar miljöhistorikern Verena Winiwarter sju grundläggande överväganden för vägen till ett samhälle som också kan trygga livet för kommande generationer. Det är förstås ingen instruktionsbok - "I sju steg till ..." - utan, som Winiwarter skriver i förordet, ett bidrag till en debatt som ska hållas. Naturvetenskapen har för länge sedan klarlagt orsakerna till klimat- och biologisk mångfaldskris och även namngett nödvändiga åtgärder. Winiwarter behandlar därför den sociala dimensionen av den nödvändiga förändringen.

Den första hänsynen gäller välfärden. I vårt nätverksbundna industrisamhälle baserat på arbetsfördelning kan individer eller familjer inte längre sköta sin egen tillvaro självständigt. Vi är beroende av varor som produceras på annat håll och av infrastruktur som vattenledningar, avlopp, gas- och elledningar, transporter, sjukvårdsinrättningar och många andra som vi inte sköter själva. Vi litar på att lampan tänds när vi trycker på strömbrytaren, men i själva verket har vi ingen kontroll över det. Alla dessa strukturer som gör livet möjligt för oss skulle inte vara möjliga utan statliga institutioner. Antingen gör staten dem tillgängliga själv eller reglerar deras tillgänglighet genom lagar. En dator må vara gjord av ett privat företag, men utan det statliga utbildningssystemet skulle det inte finnas någon som bygger den. Man får inte glömma att allmänhetens välfärd, välståndet som vi känner det, möjliggjordes genom användningen av fossila bränslen och är oupplösligt kopplat till fattigdomen i "tredje världen" eller den globala södern. 

Vid det andra steget det handlar om välfärden. Detta syftar till framtiden, på att försörja vår egen existens och för nästa generation och den efter det. Tjänster av allmänt intresse är förutsättningen och konsekvensen av ett hållbart samhälle. För att en stat ska kunna tillhandahålla tjänster av allmänt intresse måste den vara en konstitutionell stat som bygger på omistliga mänskliga och grundläggande rättigheter. Korruption undergräver effektiva tjänster av allmänt intresse. Även om institutioner av allmänt intresse, som vattenförsörjningen, privatiseras blir konsekvenserna negativa, vilket erfarenheterna i många städer visar.

I det tredje steget rättsstatsprincipen, grundläggande och mänskliga rättigheter granskas: ”Endast en konstitutionell stat där alla tjänstemän måste underkasta sig lagen och där ett oberoende rättsväsende övervakar dem kan skydda medborgarna från godtycke och statligt våld.” I domstol I en konstitutionell stat kan åtgärder också vidtas mot statens orättvisa. Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter har varit i kraft i Österrike sedan 1950. Detta garanterar bland annat varje människas rätt till liv, frihet och säkerhet. "Därför, avslutar Winiwarter, "så skulle organen för Österrikes demokrati för grundläggande rättigheter behöva skydda människors försörjning på lång sikt för att kunna agera i enlighet med konstitutionen, och därmed inte bara genomföra klimatavtalet från Paris, utan också agera heltäckande som miljöskydd och därmed hälsoskydd." Ja, de är de grundläggande rättigheterna i Österrike är inte "individuella rättigheter" som en enda person kan göra anspråk på för sig själv, utan bara en riktlinje för statligt agerande. Det skulle därför vara nödvändigt att ta in statens skyldighet att säkerställa klimatskyddet i grundlagen. All nationell lagstiftning om klimatskydd skulle dock också behöva integreras i ett internationellt ramverk, eftersom klimatförändringar är ett globalt problem. 

steg fyra nämner tre skäl till varför klimatkrisen är ett ”förrädiskt” problem. "Wicked problem" är en term som myntades av rumsplanerarna Rittel och Webber 1973. De använder det för att beteckna problem som inte ens kan definieras tydligt. Förrädiska problem är oftast unika, så det finns inget sätt att hitta en lösning genom försök och misstag, och det finns inte heller några tydliga rätt eller fel lösningar, bara bättre eller sämre lösningar. Förekomsten av problemet kan förklaras på olika sätt, och möjliga lösningar beror på förklaringen. Det finns bara en tydlig lösning på problemet med klimatförändringar på vetenskaplig nivå: Inga fler växthusgaser i atmosfären! Men att genomföra detta är ett samhällsproblem. Kommer det att implementeras genom tekniska lösningar som avskiljning och lagring av koldioxid och geoteknik, eller genom livsstilsförändringar, bekämpning av ojämlikhet och förändrade värderingar, eller genom ett slut på kapitalismen som drivs av finanskapital och dess tillväxtlogik? Winiwarter lyfter fram tre aspekter: den ena är "nutidens tyranni" eller helt enkelt närsyntheten hos politiker som vill säkra sympatin hos sina nuvarande väljare: "Österrikisk politik är upptagen, genom att prioritera klimatskadlig ekonomisk tillväxt, Säkra pensioner för dagens pensionärer istället för att möjliggöra en god framtid för barnbarnen genom klimatskyddspolitik minst lika mycket.” En andra aspekt är att de som inte gillar åtgärderna för att lösa ett problem tenderar att se problemet, i det här fallet klimatförändringarna , att förneka eller förringa det. Den tredje aspekten rör "kommunikativt brus", det vill säga ett överflöd av irrelevant information där den väsentliga informationen går förlorad. Dessutom sprids desinformation, halvsanningar och rent nonsens på ett riktat sätt. Detta gör det svårt för människor att fatta korrekta och förnuftiga beslut. Endast fria och oberoende kvalitetsmedier kan skydda rättsstatsdemokratin. Detta kräver dock också oberoende finansiering och oberoende tillsynsorgan. 

Det femte steget benämner miljörättvisa som grunden för all rättvisa. Fattigdom, sjukdomar, undernäring, analfabetism och skador från en giftig miljö gör det omöjligt för människor att delta i demokratiska förhandlingar. Miljörättvisa är alltså grunden för den demokratiska rättsstaten, grunden för grundläggande rättigheter och mänskliga rättigheter, eftersom den skapar de fysiska förutsättningarna för deltagande i första hand. Winiwarter citerar bland annat den indiske ekonomen Amartya Sen. Enligt Sen är ett samhälle desto mer bara desto fler "förverkligandemöjligheter" som skapas av frihet det gör det möjligt för människor att ha. Frihet innefattar möjligheten till politiskt deltagande, ekonomiska institutioner som säkerställer distribution, social trygghet genom minimilöner och sociala förmåner, sociala möjligheter genom tillgång till utbildnings- och hälsosystemen samt pressfrihet. Alla dessa friheter måste förhandlas fram på ett deltagande sätt. Och det är bara möjligt om människor har tillgång till miljöresurser och är fria från miljöföroreningar. 

Det sjätte steget fortsätter att ta itu med begreppet rättvisa och de därtill hörande utmaningarna. För det första är framgången för åtgärder som syftar till att leda till mer rättvisa ofta svår att övervaka. Uppnåendet av de 17 hållbarhetsmålen i Agenda 2030 ska till exempel mätas med hjälp av 242 indikatorer. En andra utmaning är otydlighet. Allvarliga ojämlikheter är ofta inte ens synliga för dem som inte är drabbade, vilket gör att det inte finns någon motivation att vidta åtgärder mot dem. För det tredje finns det ojämlikhet inte bara mellan nuvarande och framtida människor, utan också mellan det globala södern och det globala norr, och inte minst inom enskilda nationalstater. Fattigdomsbekämpning i norr får inte ske på bekostnad av söder, klimatskydd får inte ske på bekostnad av dem som redan är missgynnade och ett gott liv i nuet får inte ske på bekostnad av framtiden. Rättvisa kan bara förhandlas fram, men förhandlingar undviker ofta missförstånd, särskilt på global nivå.

steg sju betonar: "Utan fred och nedrustning finns det ingen hållbarhet." Krig betyder inte bara omedelbar förstörelse, även i fredstid, militären och upprustningen orsakar växthusgaser och andra miljöskador och gör anspråk på enorma resurser som bättre borde användas för att skydda livsgrund. Fred kräver förtroende, vilket endast kan uppnås genom demokratiskt deltagande och rättsstatsprincipen. Winiwarter citerar moralfilosofen Stephen M. Gardiner, som föreslår en global konstitutionell konvention för att möjliggöra ett klimatvänligt världssamhälle. Som en slags rättegång föreslår hon en österrikisk klimatkonstitution. Detta bör också ta itu med de tvivel som många aktivister, rådgivande organ och akademiker har om demokratins förmåga att klara klimatpolitiska utmaningar. Att begränsa klimatförändringarna kräver omfattande sociala insatser, som bara är möjliga om de stöds av en de facto majoritet. Så det finns ingen väg runt den demokratiska kampen om majoriteter. Ett klimatkonstitutionellt konvent skulle kunna kickstarta de institutionella reformer som behövs för att uppnå detta, och kan bidra till att bygga upp förtroendet för att nyttig utveckling är möjlig. För ju mer komplexa problemen är, desto viktigare är förtroendet, så att samhället förblir kapabelt att agera.

Slutligen, och nästan i förbigående, går Winiwarter in i en institution som faktiskt är bildande för det moderna samhället: den "fria marknadsekonomin". Hon citerar först författaren Kurt Vonnegut, som vittnar om beroendeframkallande beteende i industrisamhället, nämligen beroende av fossila bränslen, och förutspår en "kall kalkon". Och så drogexperten Bruce Alexander, som tillskriver det globala beroendeproblemet att den fria marknadsekonomin utsätter människor för trycket från individualism och konkurrens. Enligt Winiwarter kan en bortgång från fossila bränslen också leda till att man flyttar bort från den fria marknadsekonomin. Hon ser utvägen i att främja psykosocial integration, det vill säga återupprättandet av samhällen som har förstörts av exploatering, vars miljö har förgiftats. Dessa måste stödjas i återuppbyggnaden. Ett alternativ till marknadsekonomin skulle vara kooperativ av alla slag, där arbetet inriktas på samhället. Ett klimatvänligt samhälle är därför ett som varken är beroende av fossila bränslen eller av sinnesförändrande droger, eftersom det främjar människors psykiska hälsa genom sammanhållning och tillit. 

Det som utmärker denna uppsats är det tvärvetenskapliga förhållningssättet. Läsare hittar referenser till ett antal författare från olika vetenskapsområden. Det är klart att en sådan text inte kan svara på alla frågor. Men eftersom skrivningen bottnar i förslaget till en konstitutionell klimatkonvention skulle man förvänta sig en mer detaljerad redovisning av de uppgifter som en sådan konvention skulle behöva lösa. Ett riksdagsbeslut med två tredjedelars majoritet skulle räcka för att utöka den nuvarande grundlagen till att omfatta en artikel om klimatskydd och tjänster av allmänt intresse. En särskilt vald konvent skulle sannolikt behöva behandla grundstrukturen i vår stat, framför allt med frågan om hur konkret kommande generationers intressen, vars röster vi inte kan höra, kan representeras i nuet. För, som Stephen M. Gardiner påpekar, var våra nuvarande institutioner, från nationalstaten till FN, inte utformade för det. Detta skulle då också omfatta frågan om det, utöver den nuvarande formen av representativ demokrati av folkföreträdare, kan finnas andra former som till exempel flyttar beslutsbefogenheterna ytterligare ”nedåt”, d.v.s. närmare de som berörs. . Frågan om ekonomisk demokrati, förhållandet mellan en privat, vinstorienterad ekonomi å ena sidan och en samhällsekonomi inriktad mot det gemensamma bästa å andra sidan, bör också bli föremål för en sådan konvention. Utan strikt reglering är en hållbar ekonomi otänkbar, om inte annat för att framtida generationer inte kan påverka ekonomin som konsumenter via marknaden. Det måste därför klargöras hur sådana regleringar ska komma till stånd.

Hur som helst är Winiwarters bok inspirerande eftersom den drar uppmärksamheten långt bortom horisonten för tekniska åtgärder som vindkraft och elektromobilitet till dimensionerna av mänsklig samexistens.

Verena Winiwarter är miljöhistoriker. Hon utsågs till årets vetenskapsman 2013, är medlem i Österrikiska vetenskapsakademin och leder kommissionen för tvärvetenskapliga ekologiska studier där. Hon är medlem i Scientists for Future. A Intervju om klimatkris och samhälle kan höras i vår podcast "Alpenglühen". Din bok är inne Picus förlag dök upp.