Myten om "grön tillväxt"

Av Martin Auer

För femtio år sedan publicerades den banbrytande boken The Limits to Growth, beställd av Club of Rome och producerad vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). Huvudförfattare var Donella och Dennis Meadows. Deras studie baserades på en datorsimulering som återskapade förhållandet mellan fem globala trender: industrialisering, befolkningstillväxt, undernäring, utarmning av naturresurser och förstörelse av livsmiljöer. Resultatet blev: "Om de nuvarande ökningarna av världens befolkning, industrialisering, föroreningar, livsmedelsproduktion och exploatering av naturresurser fortsätter oförändrat, kommer de absoluta gränserna för tillväxten på jorden att nås under loppet av de kommande hundra åren."1

Boken, enligt Donella Meadows, "skrivs inte för att profetera undergång, utan för att utmana människor att hitta sätt att leva som är i harmoni med planetens lagar."2

Även om det idag råder stor enighet om att mänsklig verksamhet har oåterkalleliga effekter på miljön, som tidskriften Nature skriver i sitt senaste nummer3, är forskarna delade om möjliga lösningar, särskilt om det är nödvändigt att begränsa ekonomisk tillväxt eller om "grön tillväxt" är möjlig.

"Grön tillväxt" innebär att den ekonomiska produktionen ökar samtidigt som resursförbrukningen minskar. Resursförbrukning kan innebära förbrukning av fossila bränslen eller förbrukning av energi i allmänhet eller förbrukning av specifika råvaror. Av största vikt är naturligtvis förbrukningen av den återstående kolbudgeten, konsumtionen av mark, förlusten av biologisk mångfald, konsumtionen av rent vatten, övergödslingen av mark och vatten med kväve och fosfor, försurningen av haven och förorening av miljön med plast och andra kemiska produkter.

Att frikoppla ekonomisk tillväxt från resurskonsumtion

Konceptet att ”frikoppla” ekonomisk tillväxt från resurskonsumtion är väsentligt för diskussionen. Om förbrukningen av resurser ökar i samma takt som den ekonomiska produktionen, så hänger ekonomisk tillväxt och resursförbrukning ihop. När förbrukningen av resurser ökar långsammare än den ekonomiska produktionen talar man om "relativ frikoppling". Endast om förbrukningen av resurser minskar, medan den ekonomiska produktionen ökar, kan manabsolut frikoppling”, och först då kan man också tala om ”grön tillväxt”. Men bara om resursförbrukningen minskar i den utsträckning som är nödvändig för att nå klimat- och biologisk mångfaldsmål, enligt Johan Rockström Stockholm Resilience Center motiveras av "verklig grön tillväxt"4 att tala.

Rockstrom introducerar begreppet planetära gränser5 samutvecklade anser att nationella ekonomier kan växa medan deras utsläpp av växthusgaser minskar. Eftersom hans röst har stor tyngd internationellt kommer vi att gå in i detalj på hans avhandling här. Han hänvisar till de nordiska ländernas framgångar med att minska sina utsläpp av växthusgaser. I en artikel författad med Per Espen Stoknes6 från 2018 utvecklar han en definition av "verklig grön tillväxt". Rockström och Stoknes hänvisar i sin modell endast till klimatförändringar eftersom det finns kända parametrar för detta. I det här specifika fallet handlar det om förhållandet mellan CO2-utsläpp och mervärde. För att utsläppen ska minska samtidigt som förädlingsvärdet ökar måste förädlingsvärdet per ton CO2 öka. Författarna antar att en årlig minskning av CO2-utsläppen med 2015 % från 2 är nödvändig för att nå målet om uppvärmning under 2°C. De antar också en genomsnittlig ökning av den globala ekonomiska produktionen (den globala BNP eller bruttonationalprodukt) med 3 % per år. Av detta drar de slutsatsen att mervärdet per ton CO2-utsläpp måste öka med 5% per år för att "riktig grön tillväxt" ska existera7. De beskriver dessa 5 % som det minimala och optimistiska antagandet.

I nästa steg undersöker de om en sådan ökning av kolproduktiviteten (dvs. förädlingsvärdet per CO2-utsläpp) faktiskt har uppnåtts någonstans, och finner att Sverige, Finland och Danmark faktiskt hade en årlig ökning av kolproduktiviteten under perioden 2003-2014 5,7 %, 5,5 % skulle ha nått 5,0 %. Av detta drar de slutsatsen att "verklig grön tillväxt" är möjlig och empiriskt identifierbar. De anser att denna möjlighet till en win-win-situation, som möjliggör både klimatskydd och tillväxt, är viktig för den politiska acceptansen av klimatskydd och hållbarhet. Faktum är att "grön tillväxt" är ett mål för många beslutsfattare i EU, FN och runt om i världen.

I en studie från 20218 Tilsted et al. Stoknes och Rockströms bidrag. Framför allt kritiserar de att Stoknes och Rockström har använt sig av produktionsbaserade territoriella utsläpp, det vill säga utsläpp som genereras i själva landet. Dessa utsläpp inkluderar inte utsläpp från internationell sjöfart och flygtrafik. Om dessa utsläpp ingår i beräkningen förändras resultatet för exempelvis Danmark avsevärt. Maersk, världens största containerfartygsföretag, är baserat i Danmark. Eftersom dess förädlingsvärde ingår i dansk BNP måste dess utsläpp också inkluderas. Med detta försvinner dock Danmarks framsteg i utvecklingen av kolproduktivitet nästan helt och det finns nästan ingen absolut frikoppling längre.

Om man använder konsumtionsbaserade istället för produktionsbaserade utsläpp förändras bilden ännu mer. Konsumtionsbaserade utsläpp är de som genereras av tillverkningen av de varor som konsumeras i landet, oavsett i vilken del av världen de produceras. I denna beräkning ligger alla nordiska länder långt under den årliga ökningen på 5 % av koldioxidproduktiviteten som krävs för "verklig grön tillväxt".

En annan kritikpunkt är att Soknes och Rockström har använt 2°C-målet. Eftersom riskerna för 2°C uppvärmning är mycket större än 1,5°C bör detta mål användas som riktmärke för tillräckliga minskningar av utsläppen.

Sju hinder för grön tillväxt

2019 publicerade NGO European Environment Bureau studien "Decoupling Debunked"9 ("Decoupling Unmasked") av Timothée Parrique och sex andra vetenskapsmän. Under det senaste decenniet, noterar författarna, har "grön tillväxt" dominerat ekonomiska strategier i FN, EU och många andra länder. Dessa strategier bygger på ett felaktigt antagande att tillräcklig frikoppling kan uppnås enbart genom förbättrad energieffektivitet, utan att begränsa produktionen och konsumtionen av ekonomiska varor. Det finns inga empiriska bevis för att frikoppling har uppnåtts någonstans som är tillräcklig för att undvika miljönedbrytning, och det verkar mycket osannolikt att en sådan frikoppling kommer att vara möjlig i framtiden.

Författarna konstaterar att befintliga politiska strategier för att förbättra energieffektiviteten nödvändigtvis måste kompletteras med åtgärder mot tillräcklighet10 behöver kompletteras. Vad som menas med detta är att produktion och konsumtion i de rika länderna ska reduceras till en tillräcklig, tillräcklig nivå, en nivå där ett gott liv är möjligt inom planetens gränser.

I detta sammanhang citerar författarna studien "Global carbon inequality" av Hubacek et al. (2017)11: Det första av FN:s hållbara utvecklingsmål (SDG) är utrotning av fattigdom. 2017 levde hälften av mänskligheten på mindre än 3 dollar om dagen. Denna inkomstgrupp orsakade endast 15 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. En fjärdedel av mänskligheten levde på mellan 3 och 8 dollar om dagen och orsakade 23 procent av utsläppen. Deras koldioxidavtryck per person var därför cirka tre gånger högre än för den lägsta inkomstgruppen. Så om de lägsta inkomsterna ska höjas till nästa högre nivå till 2, skulle bara det (med samma energieffektivitet) förbruka 2050 procent av den tillgängliga CO66-budgeten för 2°C-målet. Koldioxidavtrycket för de 2 procenten med mer än 2 USD per dag var mer än 10 gånger det för de fattigaste. (Se även inlägget i Celsius: De rika och klimatet.)

Enligt Parriques team resulterar detta i en tydlig moralisk skyldighet för de länder som hittills dragit mest nytta av CO2-föroreningarna i atmosfären att radikalt minska sina utsläpp för att ge länderna i den globala södern det nödvändiga spelrummet för utveckling.

I detalj konstaterar författarna att tillräcklig frikoppling inte kan fastställas inom områdena materialförbrukning, energiförbrukning, markförbrukning, vattenförbrukning, utsläpp av växthusgaser, vattenföroreningar eller förlust av biologisk mångfald. I de flesta fall är frikopplingen relativ. Om det är absolut frikoppling, då endast under en kort tidsperiod och lokalt.

Författarna nämner ett antal skäl som förhindrar frikoppling:

1. Ökad energiförbrukning: När en viss resurs utvinns (inte bara fossila bränslen utan även till exempel malmer) utvinns den först där det är möjligt med lägsta kostnad och energiförbrukning. Ju mer av resursen som redan har använts, desto svårare, dyrare och mer energikrävande är det att exploatera nya fyndigheter, som tjärsand och oljeskiffer. Även det mest värdefulla kolet, antracit, är nästan förbrukat, och idag bryts sämre kol. 1930 bröts kopparmalmer med en kopparkoncentration på 1,8 %, idag är koncentrationen 0,5 %. För att utvinna material måste tre gånger så mycket material flyttas idag som för 100 år sedan. 1 kWh förnybar energi använder 10 gånger mer metall än XNUMX kWh fossil energi.
2. Rebound-effekter: Förbättringar av energieffektiviteten leder ofta till att en del eller alla besparingar kompenseras någon annanstans. Till exempel om en mer ekonomisk bil används oftare eller om besparingen från lägre energikostnader investeras i ett flyg. Det finns också strukturella effekter. Till exempel kan mer ekonomiska förbränningsmotorer göra att det biltunga transportsystemet förankras och att mer hållbara alternativ som cykling och gång inte kommer in. Inom industrin är inköp av effektivare maskiner ett incitament att öka produktionen.
3. problemskifte: Tekniska lösningar på ett miljöproblem kan skapa nya problem eller förvärra befintliga. Elektriska privatbilar ökar trycket på litium-, kobolt- och kopparfyndigheter. Detta kan ytterligare förvärra de sociala problemen i samband med utvinningen av dessa råvaror. Utvinning av sällsynta jordartsmetaller orsakar allvarliga miljöskador. Biobränslen eller biomassa för energiproduktion har en negativ inverkan på markanvändningen. Vattenkraft kan leda till metanutsläpp när slamackumulering bakom dammarna uppmuntrar algtillväxt. Ett iögonfallande exempel på problemskifte är detta: Världen har kunnat frikoppla ekonomisk tillväxt från föroreningar av hästgödsel och konsumtion av valspäck – men bara genom att ersätta dem med andra typer av naturlig konsumtion.
4. Effekterna av tjänsteekonomin underskattas ofta: Tjänsteekonomin kan bara existera utifrån den materiella ekonomin, inte utan den. Immateriella produkter behöver en fysisk infrastruktur. Programvara behöver hårdvara. En massagesalong behöver ett uppvärmt rum. De som är anställda inom tjänstesektorn får löner som de sedan spenderar på materiella varor. Reklambranschen och finansiella tjänster tjänar till att stimulera försäljningen av materiella varor. Visst, yogaklubbar, parterapeuter eller klätterskolor kan sätta mindre press på miljön, men det är inte heller obligatoriskt. Informations- och kommunikationsindustrin är energiintensiv: Internet ensamt svarar för 1,5 % till 2 % av den globala energiförbrukningen. Övergången till en tjänsteekonomi är nästan klar i de flesta OECD-länder. Och det är just de länder som har ett högt konsumtionsbaserat fotavtryck.
5. Potentialen med återvinning är begränsad: Återvinningsgraden är för närvarande mycket låg och ökar bara långsamt. Återvinning kräver fortfarande en betydande investering i energi och återvunna råvaror. Material. Material försämras med tiden och måste ersättas med nygruvade. Även med Fairphone, som är högt värderad för sin modulära design, kan 30 % av materialen i bästa fall återvinnas. De sällsynta metallerna som behövdes för att generera och lagra förnybar energi återvanns endast till 2011 % 1. Det är klart att inte ens den bästa återvinningen kan öka materialet. En växande ekonomi klarar sig inte med återvunnet material. Materialet med den bästa återvinningsgraden är stål. Med en årlig tillväxt i stålkonsumtion på 2 % kommer världens järnmalmsreserver att vara uttömda runt år 2139. Den nuvarande återvinningsgraden på 62 % kan försena den punkten med 12 år. Om återvinningsgraden kan höjas till 90 % kommer det bara att läggas till ytterligare 7 år12.
6. De tekniska innovationerna räcker inte: Tekniska framsteg riktar sig inte mot de produktionsfaktorer som är viktiga för miljömässig hållbarhet och leder inte till innovationer som minskar trycket på miljön. Den lyckas inte ersätta andra, oönskade teknologier, och den är inte heller tillräckligt snabb för att säkerställa tillräcklig frikoppling. De flesta tekniska framstegen syftar till att spara arbete och kapital. Det är dock just denna process som leder till en ständigt ökande produktionsökning. Hittills har förnybara energikällor inte lett till en minskning av förbrukningen av fossila bränslen eftersom energiförbrukningen ökar totalt sett. Förnybar energi är bara ytterligare energikällor. Kols andel av den globala energiförbrukningen har minskat i procent, men den absoluta kolförbrukningen har ökat fram till idag. I en kapitalistisk, tillväxtorienterad ekonomi sker innovationer framför allt när de ger vinst. Därför driver de flesta innovationer tillväxt.
7. kostnadsförskjutning: En del av det som kallas frikoppling är faktiskt bara en förskjutning av miljöskador från högkonsumtion till lågkonsumtion länder. Att ta hänsyn till det konsumtionsbaserade ekologiska fotavtrycket målar upp en mycket mindre ljus bild och väcker tvivel om möjligheten till framtida frikoppling.

Författarna drar slutsatsen att förespråkarna för "grön tillväxt" har lite eller inget övertygande att säga om de sju punkter som anges. Politiker måste inse att tackling av klimat- och biologisk mångfaldskriser (som bara är två av flera miljökriser) kommer att kräva en minskning av den ekonomiska produktionen och konsumtionen i de rikaste länderna. Detta, betonar de, är inte en abstrakt berättelse. Under de senaste decennierna har sociala rörelser i den globala norden organiserat sig kring begreppet tillräcklighet: Övergångsstäder, avväxtrörelse, ekobyar, Långsamma städer, solidaritetsekonomi, Gemensam god ekonomi är exempel. Vad dessa rörelser säger är: mer är inte alltid bättre, och nog är gott. Enligt författarna till studien är det inte nödvändigt att frikoppla ekonomisk tillväxt från miljöskador, utan att frikoppla välstånd och ett gott liv från ekonomisk tillväxt.

SYNAD: Renate Christ
OMSLAGSBILD: Montage av Martin Auer, foton av Matthias Boeckel och blåljusbilder via Pixabay)

Fotnoter:

1Club of Rome (2000): Gränserna för tillväxt. Rapport från Club of Rome om mänsklighetens tillstånd. 17:e upplagan Stuttgart: tyskt förlag, s.17

2https://www.nature.com/articles/d41586-022-00723-1

3ibid

4Stoknes, Per Espen; Rockström, Johan (2018): Omdefiniering av grön tillväxt inom planetariska gränser. I: Energiforskning & Samhällsvetenskap 44, s. 41-49. DOI: 10.1016/j.erss.2018.04.030

5Rockström, Johan (2010): Planetära gränser. I: New Perspectives Quarterly 27 (1), s. 72-74. DOI: 10.1111/j.1540-5842.2010.01142.x.

6ibid.

7Mervärde per enhet CO2 kallas kolproduktivitet, förkortat CAPRO.
CAPRO = BNP/CO2 → BNP/CAPRO = CO2.. Om du sätter in 103 för BNP och 105 för CAPRO blir resultatet 2 för CO0,98095, dvs en minskning med nästan exakt 2%.

8Tilsted, Joachim Peter; Björn, Anders; Majeau-Bettez, Guillaume; Lund, Jens Friis (2021): Redovisningsfrågor: Revidering av påståenden om frikoppling och genuin grön tillväxt i Norden. I: Ekologisk ekonomi 187, s. 1–9. DOI: 10.1016/j.ecolecon.2021.107101.

9Parrique T, Barth J, Briens F, Kerschner C, Kraus-Polk A, Kuokkanen A, Spangenberg JH (2019): Decoupling-Debunked. Bevis och argument mot grön tillväxt som en enda strategi för hållbarhet. Bryssel: Europeiska miljöbyrån.

10Från engelska Tillräckligt = tillräckligt.

11Hubacek, Klaus; Baiocchi, Giovanni; Feng, Kuishuang; Muñoz Castillo, Raúl; Sun, Laixiang; Xue, Jinjun (2017): Global ojämlikhet i koldioxid. I: Energi. Ecol. miljö 2 (6), sid. 361-369. DOI: 10.1007/s40974-017-0072-9.

12Grosse, F; Mainguy, G. (2010): Är återvinning "en del av lösningen"? Återvinningens roll i ett växande samhälle och en värld av ändliga resurser. https://journals.openedition.org/sapiens/906#tocto1n2